arrow-left icon arrow-right icon behance icon cart icon chevron-left icon chevron-right icon comment icon cross-circle icon cross icon expand-less-solid icon expand-less icon expand-more-solid icon expand-more icon facebook icon flickr icon google-plus icon googleplus icon instagram icon kickstarter icon link icon mail icon menu icon minus icon myspace icon payment-amazon_payments icon payment-american_express icon ApplePay payment-cirrus icon payment-diners_club icon payment-discover icon payment-google icon payment-interac icon payment-jcb icon payment-maestro icon payment-master icon payment-paypal icon payment-shopifypay payment-stripe icon payment-visa icon pinterest-circle icon pinterest icon play-circle-fill icon play-circle-outline icon plus-circle icon plus icon rss icon search icon tumblr icon twitter icon vimeo icon vine icon youtube icon

I Iran går recepten i arv

I Iran går recepten i arv

I Iran går recepten i arv. Några kokböcker existerar inte. Mamma hade lärt sig laga mat av mormor. Precis som jag lite senare har lärt mig av min mamma och min mormor. De har båda spelat stor roll för mitt matintresse. När jag frågade mamma hur hon lagat den eller den rätten, sa hon alltid: ”Kom och stå bredvid mig. Maten är som musik. Du måste höra, lukta, smaka och känna.”

Så jag stod bredvid. Ibland fick jag röra i någon gryta, hacka någon lök eller smula ner lite mynta. Men i början fick jag bara stå bredvid och lyssna, titta och lukta.
Än idag är kokböcker en ovanlig företeelse i Iran. Man jobbar inte så helt enkelt. Det sätt man lagar mat på i Iran kan istället sammanfattas med uttrycket sine be sine, bröst mot bröst. Det innebär att recepten går i arv, men inte genom att det hastigt klottras ner på en papperslapp.

Nej, man står bredvid och lär sig, dels genom att lyssna, dels genom att titta, men också genom att känna. I Iran känner man när en gryta är perfekt. Det är inte något som kan avgöras genom ett recept.

En annan sak som också påverkade var nog min skoltrötthet. När jag var i tolvårsåldern började jag nämligen skolka. Men att dra runt på stan istället för att gå i skolan blev snabbt tråkigt.

Jag hittade en restaurang som jag kunde tillbringa dagarna på. I början fick jag sitta där på nåder. Tack och lov såg kocken snart att jag var intresserad på riktigt av det som hände i köket.

Så, en dag fick jag en säck lökar som skulle skalas. Nästa dag hade mitt uppdrag utökats och så småningom fick jag allt mer avancerade uppgifter.
Sakta började jag bli insatt i olika matlagningsmoment. Kanske var det där som min dröm om att starta persisk restaurang föddes?

I mitten av 1980-talet flyttade mormor till Sverige. Ungefär samtidigt flyttade min faster till USA, det förbjudna landet. Vi brevväxlade flitigt med både faster och mormor, och även om de trivdes i sina nya hemländer var det tydligt att de kände sig vilsna. Breven gick ungefär ut på samma sak: ”Här är allt bra, vi mår fint. Men vi vet inte hur man ska laga mat här.”

Så, min mamma gjorde som tusentals andra iranska kvinnor. Hon samlade örter under hela året, gick till marknaden och köpte färska örter och andra råvaror som hon kärleksfullt tillagade genom att torka eller konservera, lade ner i paket och skickade ut ur Iran, för att mattraditionen skulle kunna följas. Så att mormor och faster skulle kunna njuta av Irans smaker, trots att de befann sig tusentals mil hemifrån.

Läs mer

Mat är skillnaden mellan liv och död

Mat är skillnaden mellan liv och död

BIackface i Iran  (SiahBazi)

BIackface i Iran (SiahBazi)

Dualism i det persiska köket

Dualism i det persiska köket

Kommentarer

Bli den första att kommentera.
Alla kommentarer modereras innan de publiceras.

Din kundvagn

Din varukorg är för närvarande tom.Klicka här för att fortsätta shoppa.