I Iran går recepten i arv. Några kokböcker existerar inte. Mamma hade lärt sig laga mat av mormor. Precis som jag lite senare har lärt mig av min mamma och min mormor. De har båda spelat stor roll för mitt matintresse. När jag frågade mamma hur hon lagat den eller den rätten, sa hon alltid: ”Kom och stå bredvid mig. Maten är som musik. Du måste höra, lukta, smaka och känna.”

Så jag stod bredvid. Ibland fick jag röra i någon gryta, hacka någon lök eller smula ner lite mynta. Men i början fick jag bara stå bredvid och lyssna, titta och lukta.

Än idag är kokböcker en ovanlig företeelse i Iran. Man jobbar inte så helt enkelt. Det sätt man lagar mat på i Iran kan istället sammanfattas med uttrycket sine be sine, bröst mot bröst. Det innebär att recepten går i arv, men inte genom att det hastigt klottras ner på en papperslapp.

Nej, man står bredvid och lär sig, dels genom att lyssna, dels genom att titta, men också genom att känna. I Iran känner man när en gryta är perfekt. Det är inte något som kan avgöras genom ett recept.