Etiopier och Indier kontrollerade handeln över röda havet fram till mitten på 7­00 talet då Islam växte och araberna erövrade dominansen av sjöfartshandeln. Det var primärt ättlingar av sjömän från Yemen och Oman som kontrollerade handeln fram till mitten på 1400­talet då det Ottomanska riket tog över. Muslimska handelsmän regerade handeln över den indiska oceanen och det var genom den vägen som kryddhandeln spred sig i snabbare takt och tog sig in till den persiska viken. Icke­muslimska handelsmän såsom Portugiser, Engelsmän och Holländare ogillade att de viktigaste sjöfartsvägarna var kontrollerade av araber och muslimer och därmed planerade dessa europeiska nationer att etablera nya handelsvägar, via Afrika. Någon som starkt ogillade detta var den dåvarande kungen av Portugal och därför beordrade han att portugiserna skulle snabbt bege sig ut för att hitta nya handelsvägar. Portugiserna var därmed de första att bege sig ut på jakt efter en ny handelrutt och under sent 1400­tal fann Portugiserna The Cape of Good Hope och lyckades segla förbi den södra spetsen av Afrikas kust för att ta sig till Indien, asien och resterande delar av öst. Under tidigt 1500­tal beslöt sig kungen av Portugal att störta arabernas monopol över viktiga handelshamnar såsom Hormuz. Ön Hormuz sågs som dörren till Gulf­området och resterande delar av mellanöstern och europa. Kungen såg till att 16 flottar skickades från Lisabon för att erövra området och vid 1507 hade portugiserna tagit över makten av Hormuz. Portugiserna tillät däremed flera nationer att få handla via Hormuz men lyckades samtidigt att kontrollera mestadels av Gulf­området, till deras fördel. Det var efter denna upptäckt som Europer (portugiser, engelsmän, holländare) lyckades i större utsträckning ta in asiatiska kryddor till Persien och bytte kryddor primärt mot silke och pengar. Det började med att portugiserna kontrollerade stora delar av hamnstaden Bandar abbas och ön Hormuz där de avlastade kryddorna de hämtat från asien för att sedan sälja en del där och stora delar lastade de på kameler för att färda kryddorna vidare till Syrien och Aleppo men även Izmir och Istanbul. Men portugisernas handel stördes av att Engelsmännen under tidigt 1600­tal tillåtits av Shah Abbas att etablera sin handel via hamnen Jask. Portugiserna ville ervöra handelsplatsen från engelsmännen och stoppa deras handel. Runt 1620­talet stred engelsmännen mot portugiserna om Jask men engelsmännen gav sig inte och lyckades bibehålla hamnen för sig själva. Shah Abbas tolererade inte portugisernas attacker och turbulens och bad engelsmännen om hjälp för att få bort portugiserna från Hormuz och kusten. 1622 begav sig 5 stora engelska skepp och 40­ till 50 000 persier över till Hormuz för att erövra ön från portugiserna. Perserna och engelsmännen lyckades och Hormuz var nu kontrollerat av engelsmännen. Portugiserna försökte vid flera tillfällen att ta tillbaka Hormuz men lyckades aldrig då engelsmännen höll sig obesegrade tillsammans med holländarna. Sedan dess var portugiserna mer eller mindre ute ur ekvationen och därefter var de primära rivalerna om handeln i området mellan engelsmän och holländare. Efter förstörelsen av ön Hormuz fick representanter av det Ostindiska Kompaniet tillåtelse att etablera sig i hamnstaden Bandar Abbas. Bandar Abbas skulle aldrig komma att kunna ersätta vikten som Hormuz hade som handelsplats. Hormuz var en knytpunkt för det handeln mellan Persien, Asien, Medelhavsländer och det Ottomanska riket. Trots att portugiserna tappat makten över Hormuz försökte portugisiska smugglare av svartpeppar att nästla sin handel in i Bandar Abbas. Ovälkomna som de var fick de 1630 tillslut ett inofficiellt tillstånd av Persien att etablera sig en bit bort, i Bandar Kung. Allt för att inte störa den existerande handeln som det ostindiska kompaniet tagit över. Eftersom den dåvarande Shan aldrig gjorde överenskommelsen officiell fick de portugisiska kryddsmugglarna i slutet av 1630 bege sig ännu längre bort, till Ras Al­Khaiman längs den arabiska kustremsan.