Något vi behöver för att kunna leva. För mig är mat mer än så. Mat är hela livet. Mat är smaker. Synintryck. Dofter. Ljud, men också historia och antropologi. Nästan vartenda minne jag har är omgivet av mat. När jag växte upp kretsade hela tillvaron kring mat. Men min mamma var ändå besviken på mitt yrkesval. Hon och pappa hade alltid velat att jag skulle bli akademiker. Istället startade jag en av Sveriges största persiska restauranger. Och mamma, hon hoppas fortfarande på att jag ska bli ”något ordentligt”. Min barndom i mångmiljonstaden Teheran är fylld av dofter. Avgaser. Avfall. Men också doften av mat. Varenda kväll fylldes gatorna av olika frestande dofter. Redan tidigt på eftermiddagen kunde man avgöra utifrån de dofter som flödade ut genom de öppna fönstren vad grannarna skulle äta till middag.

I Iran tas nämligen mat på största allvar. Här är mat kärlek. Men också religion och politik. Faktum är att när jag växte upp efter revolutionen var amerikansk snabbmat förbjuden. Amerikanska företeelser som hamburgare var bannlysta. Det var inte ens tillåtet att baka något som liknade hamburgerbröd. Det hade regeringen bestämt. Efter revolutionen 1979 blev Iran isolerat och mattraditionerna kanske viktigare än någonsin. Maten blev också något som svetsade samman människorna, precis som den gjort i årtusenden.

Hemma i vår lägenhet var det mamma som stod för maten, åtminstone på vardagarna. Varje kväll samlades vi runt middagsbordet, mamma, min storebror, min pappa och jag. Då hade mamma tillbringat timmar i köket. På helgerna var det pappas tur, och samma sak där: också han tog maten på största allvar.