I samtida iranska kokböcker finner vi ofta recept på en kycklingröra under namnet Sallad Olivier. Men det som jag finner mest intressant är faktiskt att den här maträttens ursprung inte är det iranska köket.

 Den ryska stjärnkocken; Lucien Olivier med fransk och belgisk härkomst arbetade i början av 1860-talet på restaurangen Hermitage vilken var en Moskvas mest hyllade restauranger. Den ryska stjärnkocken började servera en maträtt där basen bestod av tärnad kokt potatis, kokta morötter och saltlagd dillgurka, majonnäs, gröna ärtor, valfria köttingredienser som tärnade kokt kyckling eller skinka. Det dröjde inte länge förrän maträtten blev oerhört populär bland Hermitage stamkunder och restaurangens signaturrätt.Den Moskvafödda kocken Nicolas Lucien Olivier  (1838–1883) anses vara den som skapade salladen som gjorde hans namn känt, inte bara då han levde utan mycket långt efter hans död.

 Men det exakta och ursprungliga receptet på Sallad Olivier, särskilt dressingen, är fortfarande okänt eftersom det var en noggrant bevakad hemlighet som orsakade svartsjuka och avundsjuka hos många Moskvarestauratörer vid den tiden.

Det sägs att Ivan Ivanov, en av Oliviers medarbetare, stal receptet. Händelsen hade nämligen hänt så: En kväll stod Olivier, enlig en gammal vana, helt ensamt i sitt privata kök och förberedde dressingen.  Helt plötsligt kallades han bort från köket. Genom att utnyttja möjligheten smög Ivanov in i Oliviers privata kök och observerade hans recept, vilket gjorde att han kunde göra rimliga antaganden om receptet på Oliviers berömda dressing. Ivanov lämnade sitt jobb omgående för att jobba som kock för Moskva; en restaurang som inte hade samma klass, där han började servera en misstänkt liknande sallad under namnet Metropolitan salad (Столичный , Столичный). Det rapporterades dock av dåtidens gourmeter att dressingen på Stolichny-salladen var av lägre kvalitet än Oliviers, vilket innebär att den "saknade något". Senare sålde Ivanov receptet på salladen till olika företag, vilket ytterligare bidrog till dess popularisering. 

 Lucien Olivier dog bara 45 år gammal. Han begravdes i Moskva 1883. Hemligheten bakom det berömda salladsreceptet tog han därmed med sig med sin död. Kockens död ledde inte till glömskan utan hans fabulösa skapelse levde kvar och orsakade ofta politiska konflikter och klasskrockar. År 1905 på grund av Hermitagerestaurangens stämning och familjen Oliviers efterföljande avgång från Ryssland kunde salladen äntligen benämnas Olivier.

 Sedan den ryska revolution (1917) började namnet Olivier låta främmande och borgerligt. De råvaror som symboliserade överdådig och lyxig middag fick man göra sig av med. Receptet reste dock tillsammans med emigranter som flög från Ryssland under revolutionen och som mirakulöst spred receptet över många länder däribland i Ryssland, länderna på Balkan, Turkiet och Iran m.fl.I Iran döptes maträtten till Sallad Olivier.

 För att kunna spåra salladens väg till Iran så måste vi spåra först hur korv&skinka kom till Iran.

 I samband med oktoberrevolutionen 1917 och inbördeskriget i Sovjet 1918 till 1921växte den armeniska minoriteten i Iran. För de handelsmän samt hantverkare som ville ha en säkrare plats än ryssland för att kunna investera var Iran en hoppfull marknad. En del av invandrare bosatte sig i Gilan, Mazandaran, Estrabad och Teheran och började tillverka korv och skinka. Afanasow och Lishniski var två av de första banbrytare från Ryssland som med hjälp av två armenier vid namn; Arzoman Markari Evadsians och Mikayilian etablerade verkstäder inom detta område och tillverkade korv och skinka. Matfabriken producerade mellan 40-50 kg korv dagligen under 1928 till1933 i hamnstaden Bandar-e anzali i provinsen Gilan.       

 Under 1930-talet tog Teherans ekonomiska tillväxt fart och staden började växa.  I samklang med huvudstadens goda möjligheter flyttade Lishniski sin fabrik från Bandar-e anzali till Teheran där med hjälp av en tysk person och Arzoman Markari Evadsians som var en erfaren person inom området och inom den ryska korvtillverkningen startade sin verksamhet i en liten passage på Manochehri gatan i Teheran

 Sedan 1600 talet kategoriserades armenier som orena människor på grund av användning av griskött i mattillverkning. Nu väcks alltså frågan om vilka iranska marknader hade Armenierna tänkt sig att satsa på?Enligt islamisk lag (sharia) är najis (arabiska: نجس) saker eller personer som anses vara rituellt orena. Kontakt med något som är najis gör att muslimer hamnar i ett tillstånd av rituell orenhet najasat). Att kunna sälja mat till muslimer skulle vara problematiskt för Armenierna i Iran.

 Lishnisky återvände senare till Ryssland och lämnade fabriken till Arzoman.  Därefter började armenierna sakta men säkert öppna sina moderna delikatessbutiker, caféer och barer i Tehran. "Khachik Madikians" خاچیک مادیکیانس var en av de första som serverade sallad oliver 1927 i sitt nyöppnade café Naderi  کافه نادری. Café Naderi som snabbt blev omåttligt populärt bland sina stamkunder förvandlades till ett tillhåll för poeter, författare och intellektuella i många år. År 1937 öppnade  Andreas Aharonian آندریاس آهارونیان sin delikatessbutik  under namnet Andre's Deli اغذیه آندره  på Waliasr Street خیابان ولیعصر (tidigare korsningen Amir Akram چهار راه امیر اکرم سابق). Butiken genom att erbjuda en mängd olika tillagade livsmedel bland annat Sallad Olivier; den första smörgåsen i Iran. Därefter öppnas polska caféet (Polonia) under 1943 och sallad Olivier blev en  populär rätt på menyn.

 De flesta kunder av Armeniska butiker och caféer var européer som bodde i Teheran. De konsumerade detta kött i form av konserverat kött vilket importerades från  Europa. Bosatta européer i Iran  uppmärksammade alltså dessa produkter och snart förvandlades dessa två armeniers verkstäder till stora fabriker. Ryktet om Irans korvar&skinkor nådde en sådan punkt att under andra världskriget bad britterna om godkännande att exportera flera ton av Irans korvar utanför Iran för att tillgodose behoven hos brittiska soldater i Afrika och Mellanöstern Öst.

 Men européerna var tillfälliga kunder och för att armenierna skulle kunna nå lokala kunder så måste de börja använda halalslaktat kött till exempel använda kycklingfilé istället för korv&skinka i potatissalladen. Men de intellektuella och välmående samhällsklasserna var fortfarande mest besökare av armeniska butiker.

 Efter andra världskriget började man odla mer potatis i Iran samtidigt som nya matvaror började importeras mer och mer.  Dessa matvaror fick suffixet "farangi" (från utomlans) i sitt namn; Inklusive ärtor (Nokhod-e farangi), morot (Havij-e farangi)  tomater (Gojeh-e farangi) och så vidare. Men potatissallad var fortfarande en maträtt som bara kunde tillagas på restauranger och delikatessbutiker, och folk kunde inte göra den själva hemma; Eftersom att den berömda majonnäsen inte var tillgänglig för allmänheten och såldes bara till restauranger. Gradvis, med den ökade efterfrågan på majonnäs, på 1970-talet nådde majonnäs massproduktion.

Varumärket Bijan öppnades år 1969 av Bijan Mohajerin. År 1970 startades varumärket Mahram av Shahrukh Zahiri. Sedan dess kunde iranska folket förbereda denna läckra mat hemma. Sallad oliver dok var inte den rätten som man valde tillaga till vardagen och mest som tilltugg på festliga tillfällen.

 Under senaste 30 åren har folkhälsomyndigheten förbjudit sallad oliven i olika tillfällen på offentliga utbud i iran på grund av kort hållbarhet. Men idag kan man hitta salladen nästan överallt och fortfarande de godaste hos armeniska delikatessbutiker.

 Till minnet av Arzoman Markari Evadsians och Mikayilian och de minoriteter som skapade ett nytt kapitel för framväxten av moderna restauranger& delikatessbutiker (snabbmat) i Iran.