På persiska heter numera potatis Sib-e Zamini (ordet kan översättas ungefär till ”äpple som odlas i jorden) men den kallades förr i tiden Alu-e Malcolm, namngiven efter skotten Sir John Malcom.

Malcom besökte Iran som engelsk diplomat i början av 1800-talet och förde då med sig potatis som gåva till kungen Fat Ali Shah Qadjar. Potatisen blev dock inte väl mottagen av kungens kockar. Den hade en kall natur enligt iransk traditionell medicin. Kockarna var oroliga att kungen skulle bli sjuk av den kalla potatisen – men om den stektes i fett kunde ju dess natur ändras från kall till varm.

För att lyckas etablera potatisen i det persiska köket satsade britterna på att först göra den relevant i ett religiöst sammanhang. Vid tiden tillagades nämligen rätten Ghemje vid vissa ceremonimiddagar som t.ex. Ashora, med plommon som till formen påminde om de små potatisar som Malcom tagit med till Persien. Britterna presenterade därför sin potatisar under namnet Alu, som betyder just plommon.

Idag ser vi fortfarande små stekta potatisar i Gheime i form av topping.

Man började odla potatis i området Pashand som ligger en bit utanför Thehran och än idag kommer den bästa potatisen därifrån, kallad Sib-e zamini-e pashandi.

Potatis har dock inte tagit så stor plats som bas i det Persiska köket. Det är fortfarande bröd och ris som dominerar.

Än idag kallar man i vissa städer i Iran, t.ex. Shiraz, potatisen för Alu. Fortfarande finns en rätt som heter do piazz ek alo som innehåller lök och potatis.

Potatis har hjälpt många länder under svältperioder, dock aldrig Iran eftersom den odlas i så små mängder.

Frågan är vad England har för nytt recept att bjuda Iran på idag.

Bild Antoin Sevruguin（1830-1933)