Tomaten och kristendomen har en lång gemensam historia i det persiska köket, där man har kallat den för den armeniska eller romerska auberginen.

I dagens Iran heter tomat ”Goje-e farangi, فرنگی گوجه den utländska tomaten”. Ordet Goje kommer från Goje گوی som betyder ”rund” och farangi betyder ”utländsk”, men den dåvarande religiösa delen av befolkningen ansåg att benämningen inte var tillräcklig för att visa dess kopplingar till kristendom. Därför benämnde de den ”den armeniska auberginen” eller ”romerska auberginen”, då Armenien liksom Romarriket för den persiska befolkningen är känt för sin kristendom.

Tomaten kan spåras så långt tillbaka som Inkariket, där den växte vilt i närhet av Anderna. Den spreds sedan både söder och norrut och hamnade hos aztekerna i södra delen av dagens Mexiko runt 700 f.kr., där den kallades xi tomatl. Xi betyder ”stor” och tomatl var en annan benämning på tomatillo, en annan växt som odlades i området.

Efter att spanjorerna ockuperat stora delar av det vi idag kallar Sydamerika tog markis Hernan Cortez vidare tomaten till Spanien runt 1523. I Italien benämndes den pomodoro. På många andra platser hade dock tomaten dåligt rykte. I Frankrike kallades den nedlåtande för vargpersika, men accepterades senare i större grad som pomme d’amour (”kärleksäpple”), möjligen en assimilering av pomodoro.

På 1600 talet i England ansågs den ännu giftig. Det hände att folk uppträdde för publik med att trotsa döden genom att äta korgar med tomater ackompanjerade av sorgemusik. Namnet översattes där till ”love apple”, vilket kan ha lett till att den senare bannlystes av kyrkan i USA, på grund av sin påstådda funktion som afrodisiakum.1893 avgjordes i en rättegång i USA att tomaten är en grönsak, snarare än en frukt, troligtvis för att skatten var lägre för grönsaker. Botaniskt sett kategoriseras tomatplantan idag som en potatisväxt och frukt.

Tomaten kom via Turkiet och Rumänien till Ryssland. Då kallades den för röd aubergine och användes först som prydnad. I Ryssland blev tomaten senare en viktig gröda och förädlades för att vara anpassat för det lokala klimatet under order av Josef Stalin. Tomaten hade väldiga svårigheter att komma in i det persiska köket. Det finns två olika teorier om hur tomaten kom till Persien. Den ena är att den kommit genom handel via Ryssland ner till Georgien, Armenien, Azerbajdzjan och sedan in i Iran. I flera år kallades den för germezi badenjan – den röda auberginen i Azerbajdzjan. Den andra är att introduktionen kan kopplas till Qajar-familjen där Amir Doust Mohammad Khan-e Moayer ol-Mamalek tog med sig de första körsbärstomatfröna i slutet av 1800-talet och odlade dem i Bag-e Ferdos, ett område som ligger i Shemiranat norr om Tehran.Den första användningen av tomaterna var som dekoration till grillrätter (kebabrätter). Enligt den persiska traditionella medicinen, humoralismen, kategoriseras tomatens natur som kall och våt och rekommenderas att inte ätas rå under vinter och höst.

Den dåvarande religiösa delen av befolkningen ville inte ha in en produkt från västvärlden som kunde skada den rådande livsstilen, då presenterades den som haram. En annan anledning till detta kan vara tomatens rykte som giftig och att frukten ansågs tillhöra den kalla naturen. I flera år, fram till och med mitten av 1900-talet användes tomaten som dekoration till maträtter och åts inte. Känsligheten vad gällde tomaten var så hög i Iran att till och med de religiösa ledarna till slut reagerade över hur reaktionära folk var vad gällde växten. En av dessa var Morteza Motahhari, som i sin bok Emdadhaye gheibi dar zendegi -e- bashar (Hidden Aids in Human Life) berättar en historia om en religiös man som blev tvungen att slänga ut sin son från hemmet då pojken tagit med sig tomat hem då detta var haram. Han skrev att känsligheten över frukten var onödig och efter denna publikation började tomaten så sakteliga släppas in i det persiska köket.